Nunnan – 25 år i kloster

En radikal berättelse för en extrem tid

Nyligen befann jag mig på en färja i skärgården där jag hamnade i samspråk med en man från Indien, bosatt i Stockholm med sin familj.

Den indiske mannen berättade att hans tonåriga dotter frågar honom varje dag om han och hans fru också ska skilja sig. Det har nämligen alla hennes svenska vänners föräldrar gjort.

Varför är alla skilda i Sverige? frågar den indiske mannen mig.

Vi har blivit för själviska, svarar jag rakt av, och lägger sedan till:

Vi värderar helt enkelt inte nära relationer tillräckligt mycket. För att inte tala om något så förlegat som äktenskap och familj.

Allt annat är viktigare.

Vi tänker också mycket kortsiktigt idag.

Och blir du, kära läsare, chockad av att höra fakta så rakt på sak, så är det ju bara att se sig omkring.

Undantag finns, men de är få.

Och jag säger detta som en sorts halvdan kulturell katolik, skild och ensamstående och precis lika medelmåttig som alla andra.

Vi säger att vi vill ha barn. Men ingen vill vara familj.

Ingen verkar längre förstå vad en familj är, vad det innebär att vara en familj, eller ens varför det är viktigt – för barn, och i förlängningen, för hela samhället.

Och vad har detta med filmen “Nunnan – 25 år i kloster” att göra?

Precis allt, tror jag.

Jag gick och såg denna uppföljare till den första starkt berörande dokumentären från 2007 om Marta Cavallin – det är den filmen man ska se först.

Den katolska - och helsvenska - släkten Cavallin råkar jag vara bekant med från barndomsåren i Katolska skolan i Göteborg – en hel evighet sedan.

Det första som slår mig i filmen är att Marta inte verkar ha åldrats alls. Hon har samma öppna ansikte. Denna unga kvinna som har valt att tillbringa hela sitt liv i kloster för att tjäna Gud.

Det blir inte mer extremt än så för vår tid.

Och det är just därför som detta är en så viktig film.

Det jag tar med mig från filmen är främst porträttet av Martas hela familj. Det är en familj i ordets rätta bemärkelse. En släkt. Slående är hur mycket intelligens, humor och värme som verkar finns där, vilket är helt nödvändigt, tror jag.

För utan intelligens, humor och värme – kärleksfullhet – fungerar ingen religion, hur sann och riktig den än må vara. Och ingen relation eller familj heller, för den delen.

En fråga som tveklöst infinner sig är också om ett samhälle och civilisation kan fungera, överleva, helt utan religion? På sikt?

De allra flesta i Sverige skulle säkert svara ja på den frågan. Själv är jag inte lika säker. Det är inte det jag ser runtomkring mig.

“Man behöver lära sig att avstå något för någon annan, annars håller inga relationer”, säger modern till den lille sonen.

Det är ju raka motsatsen till vad vi matas med idag.

Det verkar som att saker som hänsyn, respekt och kärleksfullhet faktiskt är något som behöver läras ut.

Den sällsynta familjen Cavallin har en orubblig övertygelse om att inte låta känslorna, drifterna, passionen styra, utan det är viljan som styr.

Att alla är skilda idag, menar man, beror på att människor inte längre är förankrade i att äktenskapet är oupplösligt.

“Om du har fattat ett beslut, så värderar du inte det hela tiden och tror att det kan finnas något bättre.”

Radikalt.

Intressant är också det inflytande Marta har på sina syskon. Inifrån klostrets murar verkar hon kärleksfullt fjärrstyra dem, nästan som en sorts maffiaboss, enligt brodern Emanuel.

Marta agerar bland annat matchmaker till äldste brodern Samuel, som till sist övergår från att vara rebell och rock’n roll till att bli ansvarsfull familjefar.

Hade han blivit det utan värderingarna han fick med sig hemifrån?

Tveksamt.

“Att bli en bra människa är inte lätt, det är jättesvårt,” säger Samuel.

Sannerligen.

“Det jag gör påverkar andra och öppnar ett fönster för Guds kärlek” menar Marta.

“Och vad när jag mina tankar med egentligen? Det arbetet är en daglig insats.”

Sevärt och tankeväckande. En film som skulle kunna ge underlag för många samtal och diskussioner.